Jämställdhet. Ett ord som är så laddat att det inte går och skriva en enda mening utan att någon sida tar illa upp. Därför har jag bestämt mig att skriva flera meningar. Jag måste få utlopp för min frustration och faktiskt stå upp för mina tankar. Det går inte att masa sunt hemma och mesa, på så sätt kommer det aldrig bli förändring.
När man flyttar till ett annat land på en annan kontinent är det inte mer än väntat att kulturskillnader uppstår. Så ska det vara. Men som en svensk, utbildad, modern kvinna får jag ibland kväljningar när jag ser hur vissa män är helt hopplösa och inte ens kan ta hand om sig själv. De förväntar sig att ha maten lagad varje kväll, få tvätten vikt, sängkläderna bytta, räkningarna betalda, lunchlådan förberedd, glödlampan fixad och att bli mer eller mindre uppassad konstant. Det är som om de är en förstorad bebis i gubbkeps och varenda fibrer inom mig skriker att detta är fel. Men vad kan lilla jag göra åt det? Jag är ju bara en bortskämd snorunge från Sverige som inte vet ett dyft om livet.
Men en sak vet jag. Det borde inte vara såhär. Det borde vara jämställt.
Jag vill tacka pappa. Och mamma. För att jag har fått växa upp i ett hushåll där det är jämställt. De hjälper varandra. Pappa bakar. Pappa lagar hål på kläderna. Pappa köper tamponger. Pappa tar med en på utflykter i skogen. Pappa hjälper en med läxorna. Pappa lyssnar. Mamma tvättar. Mamma jobbar sena kvällar. Mamma kollar på ens fotbollsmatcher. Mamma ger en massage. Mamma krattar. Mamma organiserar. Nästa vecka är det tvärtom. Då är det pappa som krattar och mamma som gör äppelpaj.
Så tack för att jag har fått växt upp med en rättvis bild och att jag faktiskt reagerar när de inte är balans mellan könsrollerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar