Helgen då allt var som vanligt

I helgen bytte jag min hemstad mot min andra hemstad, London. Det var helt fantastiskt. Alla var verkligen samlade. Alla tolv tjejer plus killarna.
För några dagar gick jag på de gator som jag alltid gått, trängdes på bussen, åt hummus från Tesco, dansade om nätterna, åt nybakta scones, drack för mycket kaffe och sov alldeles för lite. Men vem vill sova när man kan förfesta med tjejerna, dansa om nätterna, dricka skumpa ur flaskan, äta cheddarost när man kommer hem och borsta tänderna alldeles för länge bara för att man vill vara uppe lite till. Prata lite mer. Uppleva lite mer. Leva lite mer.

Året i London levde jag. Jag levde och jag levde och jag levde.
Det gjorde jag även i helgen.

Snart får jag gå på gatorna och krama tjejerna.

Elin, jag, Mathilda, Hannah, Cornelia, Anna, Julia, Kristina, Elsa, Rakel, Camilla och Alice, nämligen WOLILO!

Det spritter så i mina ben att jag knappt kan sova. Snart snart snart åker jag tillbaka till London. Tänk att få gå på de gator som gjorde mig alldeles berusad lycklig, att få trängas på bussarna med människor från alla hörn och få dansa sig svettig och mörbultad på Londons nattklubbar. Jag blir helt salig jag bara tänker på det.

Men det som gör mig allra gladast utan tvekan är jag snart får krama om Mathilda, Anna, Rakel, Elsa, Alice, Hannah, Kristina, Elin, Juila, Cornelia och Camilla. Mitt älskade tjejgäng som jag känner mig så trygg i och har så roligt med. Jag är fortfarande helt chockad över hur tolv tjejer med fullspäckade scheman lyckas boka in en helg då vi alla kan träffas.Tänk att vi ska få förfesta hemma hos Hannah, ha vilda diskussioner om vars vi ska äta, hälsa på alla i skolan, shoppa på vår hatade oxfordgata och bara minnas och återuppleva allt vi gjorde under året. Det kommer bli helt galet.

Jag saknar er verkligen tjejer. Ni var min familj och det går inte en dag utan att jag tänker på er.

Politiskt inkorrekt

Jag är fullt medveten om att det här låter helt fel men jag kan ibland inte låta bli att tänka att det är synd att jag får vara med om så mycket.

Denna har helg har bara handlat om en enda sak, nämligen mammas femtioårsdag som har firats i dagarna tre. Det har varit så himla trevligt och det har pratats mycket om gamla minnen och i och med detta så inser jag att många av de saker som de har gjort har även jag fått uppleva och då är jag bara arton. Det klart att man ska ha mycket att minnas när man är femtio men när jag känner bara att jag gör så himla mycket saker redan nu så vad ska jag få prova som är spännande och nytt när jag blir gammal?
Jag har rest jorden runt, bott i London under ett år, smakat viner som är dubbelt så gammal som mig, har flera jobb på mitt cv och en massa mer saker som jag kan skriva upp med risk för att låta skrytig vilket inte är min mening. Jag tror bara att jag vill stanna upp, bo ute i skogen och äta grantoppar för ett litet tag. För att balansera det hela. Man kan ju inte toppa livet vid denna ålder.

Tänk om

Har suttit och läst olika bloggar från elever som studerar på den svenska skolan i Kenya och jag kan inte låta bli att undra hur det hade varit om jag valt att åka dit istället för London. Jag hade en sån ångest i ettan då jag blivit antagen till båda skolorna men London var min dröm. Men hur otroligt häftigt hade det inte varit att bo i Afrika?! Om helgerna åker de på upptäcksresor, sover i savannen, ser giraffer, pratar swahili och klättrar i bergen.
Det låter helt fantastiskt.
Tur att vi åker till Sydafrika till julen.

Pånyttfödelse

Så nu sitter jag här igen. I Sverige denna gång. Jag tänker varken beklaga eller ursäkta mig för att jag inte har skrivit något sedan jag kommit hem från London. Jag tänker inte heller garantera att jag kommer fortsätta kluddra ner mitt liv och mina tankar. Det är min blogg och jag bestämmer.

Att det var länge sedan jag sist skrev är jag mycket medveten om men jag kan försäkra er alla om att jag har haft en ypperlig skön sommar och att jag nu är helt inslungad i skoltugget. Passande nog så talar vi om renässansen på svensklektionerna och jag känner att det här med pånyttfödelse är helt rätt forum för mig. Jag behöver en rykande termos med varm choklad som piggar upp i mörkret och eftersom vi lever i ett så kallat IT-samhälle så får datorn ersätta den söta drycken och bloggen få bli min energikick. Det låter kanske löjligt men det känns om jag lever mer om jag bloggar, som att jag faktiskt gör saker.

Jag har ingen aning om jag egentligen har tid eller ork för att blogga men hann jag blogga i London där det hände hundra saker mer om dagen så borde jag väl kunna knåpa ihop ett inlägg eller två nu.
Visserligen kommer det inte vara lika roliga inlägg, det är svårt att jämföra London med Örnsköldsvik men tro på fasen att det faktiskt händer en himla massa kul här hemma också. Bara den lilla petitess som att jag i skrivande stund har ett mjölkglas framför mig och att mamma ska skjutsa(!) mig till Filip ikväll är sånna faktorer som gör mig lite extra glad och medveten om hur bra jag har det.

Bloggen hjälper mig att uppskatta de små, stora, obetydliga och betydliga händelserna i mitt liv.

Jag klarade det

Jag minns en mindre rolig dag i oktober. Jag står i köket, diskar min tallrik, kollar ut mot bakgården och undrar varför jag flyttat hit. Tårarna rullade långsamt ner och jag ifrågasatte mig själv hur jag någonsin skulle klara av att bo i London under ett år. Jag har ställt mig den frågan ett flertal gånger, beredd att packa väskan för att återvända till tryggheten. Så många gånger har jag önskat att jag var hemma i soffan med kompisar, hos mormor och morfar på en kopp kaffe och middag med familjen. Alla de här grejerna som man märker först när man lämnat dem hur otroligt viktiga de är.

Aldrig trodde jag att jag skulle sakna mammas eviga eftermiddagssamtal då hon egentligen bara vill veta hur skoldagen har varit och man mmm:ar bara för att man slutligen ska få lägga på. Eller pappa som kan kommer hem så överdrivet entusiastiskt över det otroliga kapet han gjort tidigare på stan och jag kan inte förstå för mitt liv vad vi ska med den till. Alla de där små grejerna som tillsammans blir ramen om ens liv.

Många gånger har jag velat åka hem. Att möta motgångar i ett helt annat land utan sina vänner och familj är tufft men jag skulle aldrig ge upp. Jag har rest mig och kämpat för varje motgång jag mött. Jag har skapat nya tillfällen att minnas och sakna. Jag har nya kompisar att vända sig till. Jag har en värdbror som kommer in på mitt rum, visar sina karate-tricks och tycker att han är hur cool som helst. Jag har lärare som frågar hur jag mår. Jag har kompisar som smsar och kollar att man kommit hem säkert, delger sig av sina pinsamheter och Rebecka som dricker kaffe med mig när skolan blir för mycket att hantera.

Jag har länge tänkt på detta, hur det skulle kännas att skriva ett sådant inlägg. Om jag någonsin skulle göra det. Så många gånger som jag har tvivlat men nu vet jag. Jag klarade det.
Jag klarade detta och jag är så jävla stolt.

På återseende

Sista avskedslunchen, sista promenaden in till Richmond, sista bussturen, sista spöregnet och sista packandet. Vet inte riktigt om jag någonsin kommer bli redo men nu har jag gjort allt jag kunnat. Det enda som kvarstår nu är sista mys med värdfamiljen och sleepover med Mathilda.
Jag säger hejdå till London och hoppas att Norrland är redo för mig.

Där allt en gång började

Vi grät. Vi tröståt. Vi skrattade.Vi grät.
Och så grät vi lite till.
Ikväll samlades alla på min favoritplats här i London, vid Themsen i Richmond. Jag tror aldrig jag har sett så många gråta på en och samma plats. För bara några månader sedan la jag upp en liknade bild, det var en av våra första kvällar och jag minns hur höga förväntningar jag hade på året. Ikväll satt vi där med facit i hand, ett facit med så många rätt att ingen ville slita sig.
Men som vän Camilla sa " Men Victoria, när du ska till mig i Kingston så måste du ju ta två bussar och om du ska till mig i Uppsala behöver du ju också bara ta två bussar så vi kan ju träffas hela tiden". Camilla är klok hon.

Ritz

Idag tog vi en drink på Ritz. Bara för att vi kan.

Klassen som levererade- gällande allt

Då har man precis sagt hejdå till nattens hemsläp och det  slår mig precis att jag faktiskt har sommarlov. Tänk att jag nu har avslutat den jobbigaste terminen under gymnasiet. Gårdagen har jag både längtat och bävat för. Lov vill man ju alltid ha men att tvingas säga hejdå till alla lärare och kompisar var desto jobbigare. När man går på en sån liten skola blir alla som en stor familj. Lärarna blir mer som storasyskon än vuxna med pekpinnar. När jag gick ut nian så kom det några tårar, det kändes som att det var slutet och att det aldirg skulle bli som förr. det var ingenting om man jämför med mitt hulkande igår.  Denna gång är det verkligen slutet.

Vissa åker hem imorn och andra på söndag och då kommer hela detta år kännas som en enda stor dröm. Som om inget utav det har hänt. Endast de som bott här i London under detta år kommer förstå hur man känner. Vi kommer tvingas slitas mellan två världar. Att man har ändrats är ett faktum. Jag är inte den Victoria som ni sa hejdå till i augusti. Jag kommer ha två kompisgäng, två familjer, två klasser, två adresser- två hem helt enkelt. Att slitas mellan detta kommer bli tufft.

Dessa dagar är det mycket som blir det sista. Sista förfesten hos Hannah, sista kaffet på skolan, sista turen på nattbussen, sista promenaden till Richmond, sista utgången, sista pubhänget och de sista kramarna. Men som mina lärare så vackert sa igår, slutet är alltid början på något nytt.

Stonehenge och Bath

Sista studieresan med skolan tog oss dels till Stonehenge och den lilla romerska staden Bath. Hela dagen var som en enda dimma eftersom vi dagen innan varit ute och festat och sömnen den senaste nätterna har väl inte varit optimal. Vi spenderade den större delen av tiden inne på ett supermysigt gammalt café där vi njöt av vår sista afternoon tea och inne i en liten smyckesbutik där vi tjejer skulle köpa ett armband som symboliserar oss under detta år.

På bussresan hem sov vi som stockar för att börja tagga igång inför kvällens utgång. Det gäller att passa på medan man kan.

Det jag inte saknade då, kommer jag sakna nu

Det som från början var nytt, främmande och konstigt har nu blivit de saker jag kommer sakna allra mest som till exempel:

Sitta längst fram på en dubbeldäckare
Min värdpappas musli
Hannahs förfester
Lärarnas omtänksamma "hur mår du-frågor"
Våra kultursöndagar
Att springa runt på piccadilly mitt i natten
Dricka fem koppar te om dagen
Att det alltid finns hummus i kylskåpet
Sakna och uppskatta de små sakerna hemma i Sverige
Klassens vilda diskussioner
Kunna gråta och kramas utan att behöva förklara
Att alla har så mycket driv och är ambitiösa
Tolv tjejer med alla lika starka viljor som försöker enas om något
Ostmacka i sängen framför Gossip Girl
Killarnas snack om linneskjortor, solarium och Chuck Bass
Allt planernade

Men framförallt mina kompisar. Att inte längre ha Mathilda som alltid taggar igång mig, Alice som ger komplimanger eller Julia som tar en ner på jorden kommer vara allra jobbigaste att lämna.

En natt med hemsläp

Igår grät jag en skvätt. Jag har gråtit många gånger under detta år men det hör till en av de sakerna man gärna inte skyltar med. Den här gången var det helt annorlunda.

Jag satt på bussen och började hulka bokstavligt talat. Just nu är allt så himla bra. Minns ni hur det var i nian de sista veckorna? Alla var så där extra vänliga och lagom sentimentala. precis så känns det fast gånger hundra. Jag hade precis kommit från en underbar avslutningsmiddagen med min värdfamilj. De tog mig till en fin fiskrestaurang eftersom de vet hur mycket jag gillar fisk. Vi snackade om minnen under året, hur de var som tonåringar och om framtiden. 

Med glädje i hjärtat åkte jag till vår stammispub Old ship där gänget väntade och vi diskuterade länge om hur man fuskar på bästa sätt. Sedan slår spontaniteten in. Vi tjejer slänger oss på bussen till Kingston för att dansa och leva. Det hela slutar med att Alice ska sova över hos mig. Vi hoppar på fel buss och hamnar mitt ute i ingenstans mitt i natten. Tur att det var just Alice som var mitt sällskap för det finns ingen som pratar lika mycket som henne och vi hade en hel del att ta igen i väntan på att bussen skulle ta oss hem. Mysiga kramar, snarkningar hela natten och härlig frukost på morgonen är precis sånna minnen som jag kommer att ta med mig hem.

Kvällen och dagen

Igår kände jag mig som om jag var fem igen. Mathilda och jag drog till Cirque du Soir som är en hypad club för just deras nisch. Det är nämligen cirkus på hög stämning. Tänk er en club med dunkande musik, massa människor, dvärgar, ormtjusare och ballerinor samlade under ett och samma tak. För att inte tala om popcornmaskin med fri påfyllning eller tjejen med flätorna som stekte pannkakor med choklad. Ni kan ju tänka er att jag sprang runt, lycklig som ett litet barn.

Trots sömnbristen lämnas det ingen tid till spillo så vi satte på oss krigarviljan och körde lite utav en kultursöndag med marknader och mys i det gråa vädret. Och just det, vi åt även frukost på The Breakfast club. Klockan fyra.

När det inte ens finns något att önska

Idag blev det en tidig morgon då jag följde med Tamsin på park run för att fira deras ettårsjubelium. Det bjöds på tårta och priser men framförallt fick jag säga hejdå till Heather som har hjälpt mig med så otroligt mycket under detta år.

En bussresa senare mötte jag upp tjejerna i stan och istället för att mysa i Hyde park som var ursprungsplanen tog vi oss till Holland Park som var så mysigt! Jag är något av en park-tjej, så fort jag är i en storstad vill jag alltid besöka deras parker. Det är något särskilt med att ena sekunden stå längs en pulserande gata för att sedan uppleva fågelkvitter och totalt lugn i en park. Denna park var mycket mysigare än Hyde park med en massa blommor, träd, broar, vattenhål och fontäner. När vi kom till en önskedamm tog jag upp en penny för att önska mig något men jag kom verkligen inte på någonting. Just nu har jag det så himla bra och jag skulle inte vilja vara någon annanstans i världen. Inte ens för fem öre.

För vi har tagit studenten! Eller?

Studenten. Ett ord som förekommit en hel del den senaste tiden på twitter, facebook, instagram och nu även på min blogg. Att studenten är en stor milstolpe i livet råder det inga tvivel om och även om det är ett år kvar tills det smäller på riktigt firades det så hårt igår att det var lätt att tro att det var vi som skulle kasta mössorna upp i luften.

Visserligen är studentflak kanske det man förknippar studenten mest med men efter gårdagskvällen kan jag säga att en partybåt längs med Themsen in till stan fungerar minst lika bra. 120 partysugna elever samlade på samma ställe kanske ger er en bättre bild av stämningen igår. Som min vän Elsa twittrade " Tror SSL körde på rätt bra igår. Hört om slagsmål, rån, sjukhusbesök, sovit i Richmond Park och komma hem utan kläder... #gohardorgohome" 

Då kanske ni förstår hur galet det var.

Nätterna är inte bara till för att sova

Nationaldagsfirande på skolan med korv, upptränade och lottförsäljning

De senaste dagarna har jag levt precis som syster Josefine. Jag har inte gjort ett dyft, latat mig i solen, sovit ut om mornarna och festat på kvällarna. Har aldrig riktigt förstått mig på denna livsstil eftersom jag är alldeles för rastlös för att bara ta en chillpill men efter månader av brutalt slit i skolan förtjänar jag verkligen en semester från "Victorias liv" som innebär en massa pluggande, planera och ta ansvar.

I månader har jag varit duktig. De sista dagarna ska jag vara allt annat än duktig.

Min värdfamilj

Tamsin, jag, Andy och så lilla James

Att bo i värdfamilj är så mycket tuffare än jag trodde från början. Att inte kunna förvänta sig leverpastej i kylskåpet, ursäkta sig själv för att man dricker mycket mjölk, ligga i sängen och lyssna när värdmamma kommer ut ur duschen så att man kan skynda sig in på toan, diska ur yoghurtpaketet, bli kallad för tjuv för att jag lånade en penna och att ständigt hålla sig på sitt rum för att de inte ville ha mig på nedervåningen.  Det var saker jag inte alls hade förväntat mig och kemin stämde inte alls. Jag trodde att det var fel på mig, att jag hade för höga krav men efter lite samtal med skolans värdfamiljsanordnare fick jag efter jul byta bostad tack vara Ellinores värdammas hjälp.

Att bo i värdfamilj är så mycket enklare än jag trodde. Min nya värdfamilj tog emot mig med öppna armar och jag kände mig mer hemma hos dem efter de tre första dagarna än jag någonsin gjorde hos min förra. Fruktfatet fylldes på, vi åt middag tillsammans istället för framför tv:n, de var intresserade av mitt liv, hjälpte mig med mina funderingar och frågade hur jag mådde för att de faktiskt brydde sig och inte för att de står att man ska göra så enligt artighetens alla regler.

Alltid när jag ska gå ut säger de alltid att jag kan ringa dem oavsett tid på dygnet och att de kan hämta mig med bilen om det skulle behövas. När jag sitter nedborrad i plugget kommer de med te. Deras otroligt tacksamma blickar när jag lagar mat åt dem. Hur genuint nyfikna de är på den svenska kulturen och ställer massor av frågor. Hur de varmhjärtat har öppnat dörren för mina kompisar att komma över. De  bryr sig utan att sätta en massa regler. De låter mig vara mig själv. Deras hem känns som mitt. Jag är så glad att jag hamnade just hos Tamsin, Andy och James. Tack vare dem har min syn av britter blivit så mycket bättre och jag kommer vara för evigt tacksam för att Camac Road blev min adress.

Så kan en måndag sluta

Aldrig hade jag trott när jag vaknade i morse att kvällen skulle avslutas med överraskningsfirande för Agnes. Hennes (busiga) värdmamma hade fixat allt från sushi, kex, ost, snacks, grönsaker och egenblandad Pimms till Agnes ära. Så som hon själv uttryckte "det är de minsta jag kan göra när hon fyller år". Vi bara satt ner och blev servade hela kvällen. När man kunde tro att det roliga var slut kommer hon in med en maffig chokladtårta, jordgubbar, champagne och små smällare. Vilken partytant alltså. En bättre måndag helt enkelt. 

Samtidigt som vi pluggar skådar vi en cricket match!

När man inte ens tycker synd om sig själv när man måste plugga är det bara att konstatera att livet är på ens sida. Det är nästan så att jag blir äcklad av mig själv när jag läser min blogg, allt verkar så himla bra men om sanningen ska fram så är det precis så det är. Livet i London är som än med äng med blommor och det är bara att plocka så mycket man vill, nya äventyr varje dag. 

Nä men fy, nu blir jag ju bara ännu mer äcklad...

Bright in Brigthon

Fnittriga tjejer efter tivolit!

Att man flyr till kuststäder om helgerna när värmen dryper om en är nog det allra klaraste beviset för att man är en van storstadsbo. När New York-borna flyr till sitt blåröda Hamptons packar Londonborna bilen för att ta sig till Brighton. Och så gjorde även vi igår.

Att få se en klarblå horisont, fiskmåsar i luften och doppa tårna i vattnet var så väldigt välbehövligt. När jag fick veta att jag skulle flytta till London visste jag att jag inte bara ville vara i London utan även besöka andra städer runt om och nu har jag avprickat mitt sista måste. Brighton var väldigt olikt från London. Längs med husväggarna var det graffitti, byggnaderna hade rakare linjer och jag skådade minst fem möhippor. Staden kändes en aning omodern och som om deras glansdagar var över.

Brighton är även känt för att vara en partystad men vet ni, festa det gör vi så bra i London så kvällen spenderades på gator vi känner igen. När man via sina dansmoves lyckas dra upp både fransoser, pryda svenskar och affärsmän i kostym vet man att man iallafall har gjort något rätt.