Hur man äter Fish and Chips

Nu vet ni hur man gör. I fall ni någonsin undrat.

Säg inte att jag inte varnade er

Jag pratade precis med Mathilda på telefon och konstaterade att jag inte har bråkat med någon på över 8 månader. Här i London anpassar man sig efter andra på ett helt annat sätt och jag har aldrig gillat konflikter. Mitt lager av ilska måste ju vara högre än Mount Everest och jag vet att bomben antagligen kommer släppas lös när jag kommer hem. Så älskade mamma och pappa, jag vill redan nu förvarna er att jag kanske kommer vara lite bittsk och bäng utan att ni förtjänar det. Jag älskar er, även när jag står och stampar, slänger i dörren och börjar gråta när jag inte får som jag vill.
Jag vet att jag inte har mycket att vara arg för men ibland är det ju bara så jäkla skönt att få bete sig som en femåring och jag hoppas att ni har förståelse efter denna lilla varning.
Känner ni inte hur mycket ni saknar mig efter ett sånt här härligt inlägg?

När jag blir stor

När folk har frågat mig om vad jag vill bli när jag blir stor har jag i så många år som jag kan minnas svarat att jag vill bli chef. Över vad vet jag inte men så länge jag får bestämma så är jag nöjd.
Nu på svenskan har vi som uppgift att skriva ett CV till vårt framtida drömjobb och dessvärre kan man inte söka till ett jobb som enbart är chef, man måste även veta med vad man vill arbeta. Så jag har tänkt, klurat och funderat och nu har jag svaret.

Mitt drömjobb är event- och festfixare, att ha mitt eget företag som fixar allt från stilrena inbjudningskort, tjusiga och delikata kanapéer samt de högsta tårtorna för att se till att alla får den kväll de verkligen förtjänar. Jag ska bli den nya Micael Bindefeld.
Jag älskar att planera. Jag älskar att knyta kontakter och träffa nya människor. Jag älskar att stå i köket. Jag älskar att fixa helt enkelt. Men framförallt så älskar jag att se till att andra har det bra.

Några dagar som blir en resa

En helt vanlig syn här i London. Ett gäng hästar som stannar upp trafiken.

Som föregående talare tidigare så fint beskrev vill jag bara addera att min syster åter igen har rätt. Under detta år har tusentals små historier skrivits och jag har en stark känsla av att de sista veckorna kommer bli en roman. När Josefine var här under helgen blev historierna såklart ännu fler. Vi har blivit dumförklarade av en nioåring, vaskat två linnen, gapskrattat åt en konservburk, utsatts för en riktig dålig raggningsreplik och dragit en massa interna skämt som så här i efterhand är torrare än britternas humor. Det har alltså varit en riktig bra helg.

Gårdagen började med en liten skvallerträff ute i det gröna, där syrran fick träffa alla mina kompisar samt att jag fick höra om deras Parisresa. Det här med Bank Holiday är en riktig bra grej. Vid lunchtid begav vi oss in till South Kensigton för att gå på ett crêpesställe som jag alltid velat prova och det var så skönt att bara sitta i solen och kolla på människor från världens alla hörn spatsera omkring. Matkoma uppkom och det enda rätta då är att ligga ner så vi tog oss till Hyde Park där vi somnade bland tusentals andra.

Kvällen spenderades med min värdfamilj och vi bjöd på en riktig svensk mazarintårta som slukades snabbt. Mina värdisar är helt galna i svenska livsmedel och tack vare min syster ska de nu få prova gravad lax och skagenröra. Ungefär precis nu så har syrran landat i Sverige med en fullproppad väska packad av mig. Jag hoppas resan gick bra och så vill jag såklart tacka för i helgen. Vi ses snart igen Josefine. 

Små historier

Turist javisst men efter en helg fylld av promenader, bussturer och tubåkande känner jag mig ändå rätt hemma här. Jag känner igen gatunamn och tunnelbanestationer, jag vet vilket håll vi ska gå åt bara på magkänslan och jag kan kläcka ur mig saker som "men var det inte här det museet låg och vi gjorde det här?". Ändå har jag bara varit här i London sammanlagt 11 dagar (plus/minus någon flygplatsvistelse här och där). Victoria har varit här i nio månader.

Det är fascinerande att komma på besök hos någon som man bott tillsammans med hela sitt liv, och få guidade turer i dennes nya hem. Det är så speciellt att få ta del av en annans nya vardag och få se alla nya stammishak, favoritområden och smultronställen. Att få höra om minnen och händelser som utspelat sig med personer man aldrig träffat på platser man aldrig hört talas om.

Jag har varit här i sammanlagt 11 dagar, varav det var 5 stycken denna gång, men jag har fått ta del av små historier som gett varje ny plats något att relatera till. Historier man normalt sett inte får ta del av om man åker en weekend till Englands största stad. Historier som gör att jag redan känner mig rätt hemma här.

/Josefine

Vår lilla guldgruva

För att komma in i rätt anda började även denna dag med lite shopping innan vi tog den långa tunnelbanevägen till Brick Lane för deras enorma vintagemarknad. Överallt finns det små butiker med tusentals avklippta levi´shorts, flannelskjortor och 50-talsklänningar. Josefine utnämnde detta område till det mest hipster hon någonsin besökt och jag kan inte annat än hålla med. Musik spelades ständigt, det var mat från alla hörn och människor som trängdes för att just de skulle få den där tröjan som ingen annan har.

Kvällen spenderades i Richmond, mitt älskade Richmond och av kvällen att döma så är det nog även syrrans älskade Richmond nu också. Vi satte oss längs med Themsen med hundratals andra och bara njöt av solsken, gatumusikanter och varandras sällskap. För att smälta in bland alla andra köpte vi oss lite fish and chips och dinglade med fötterna längs med vattnet. Två par converse över vattenytan är så mycket trevligare än bara ett par.

"Nu känner jag mig som hemma"

Fotbollskravaller på Piccadilly circus

Black botton cupcake and Sticky Toffepudding Cupcake

När min trogna shoppingkompis är i stan så är det enda rätta shopping och det är precis det vi har haft för oss idag. För att inte bara springa in och ut svettades ur butiker klämde jag även in en liten marknad och en promenad i Hyde Park för att andas lite ren luft.

När energin började tyna tog vi oss till South Kengsington och gick på det världskända caféet The Humingbird Bakery som har prisats för deras cupcakes. När till och med min syster har hört talats om detta caféet vet man att det är ett bra sådant och jag kan inte annat än hålla med.

Kvällen avslutades på Church Street och nej vi gick inte till kyrkan utan och det är som Twickenhams egna lilla restauranggata med en massa mysiga små restauranger där vi smög oss in på ett litet Italiensk ställe. Innan vi skulle gå blev vi bjudna på Limoncello och den söta sliskiga drycken avrundade vår afton alldeles utmärkt.

Min syster vid namn Josefine

188 dagar sedan vi senast sågs och nu ligger hon i min säng smådusandes och jag kan inte vara nöjdare. Min andra hälft och förebild befinner sig i London och vi kommer ha en förtjusande helg. 

Igår anlände hon och vi åt middag med värdfamiljen varpå min värdbror James som vanligtvis är väldigt blyg hade så mycket energi och glädje i kroppen att det bjöds både på sång och dans. En liten kort promenad till Tesco i spöregnet för att inhandla nödproviant som BJ, choklad och kakor och sedan gjorde vi det som vi är bäst på. Tände en massa ljus på rummet, kollade på Notting Hill och snackade alldeles för länge innan vi slutligen började andas allt långsammare och somnade. 

Ni som känner Josefine vet att hon fortfarande sover och ni som känner mig vet att jag är klarvaken vid det här laget. Men det passar mig bra för då kan jag göra det jag är bäst på, ta hand om andra och fixa en riktigt fröjdefull frukost.

Ett sätt att se på saken

Idag hade vi tjejer i klassen förmånen att få lyssna på Ashia, en djup troende muslimsk kvinna. Killarna fick inte ens närvara eftersom Ashia inte får konversera med det andra könet. Jag tycker att det är oerhört intressant att få prata med människor från helt andra kulturen och levandssätt, det vidgar ens perspektiv på så många nivåer. I två timmar satt jag som fastklistrad. Jag kan inte låta bli att avundas de som faktiskt tror på något, de verkar så totalt hängivna och det är som om de hittat alla svaren redan. Men, ja där kom det. Religion kan också göra mig rädd och väldigt maktlös, hur människor kan lägga sina liv helt i någon annans händer och faktiskt påstå att det finns inget som är större än Gud och att allt vi gör, gör vi Herrens skull är för mig svårare att greppa än en klurig andragradsekvation.

Det är inte konstigt att så många delar av världen ligger efter gällande jämställdhet, demokrati och utbildning. Hur ska ett samhälle någonsin kunna utvecklas om religionens förlegade regler sätt stopp? Ashia får till exempel inte prata med andra män förutom sin broder och man. Enligt henne tycker hon att det är här är helt naturligt eftersom hon annars kan "locka" män till lust. Om jag får säga min åsikt så anser jag att hon utesluter kommunikationen med halva världen. Det klassas även som synd om du är homosexuell, kvinnor ska inte studera på universitet där det även finns män, och du lever inte för din egen skull utan för Gud. Hör ni vad jag säger? Det här är så fruktansvärt skrämmande och jag ärligt talat blir jag mörkrädd. På riktigt.

Jag vet att jag inte tror på Gud. Men jag vet att jag tror på en jämställd värld där alla är lika mycket värde. Jag tror att vi har en fri vilja. Jag tror att man lever för sin egen skull och skriver sin egen framtid. Jag tror på mångfald och jag tror på mig själv.
Så jag går min egen väg, kanske är den krokig med en och annan omväg men det är iallafall min egen och inte någon annans.

Tillsammans

Ikväll har det känns precis som en måndagskväll hemma i Övik. Först lagade jag middag och sedan kom min älskade Mathilda över för att plugga lite matte. Blir fortfarande lika förvånad varje gång jag pluggar med kompisar och faktiskt får någonting gjort, hände aldrig hemma men nästan hela tiden här. Det känns så mycket bättre att sucka med någon annan än att sitta själv på rummet och slita loss håret liksom.

Pricken på i:et denna kväll var att jag hörde mina värdisar pussas i vardagsrummet och jag blev så glad. Själv är jag uppväxt med massor av kramar och pussar men i detta land verkar man tydligen inte visa sin kärlek lika mycket. Aldrig ser man folk hålla varandra i handen eller omfamna varandra vilket är något jag saknar. Men ikväll fick jag mig ett litet bevis iallafall.
Så oavsett om det är matte som ska räknas, prat i soffan eller planering så blir det så mycket lättare tillsammans. Tillsammans är man mindre ensam.

Horse Polo

Efter att ha legat i sängen och kolla på Gossip Girl kunde det inte bli mer lägligt än att att kolla på hästpolo denna söndagseftermiddag. På med hatten, läppglanset och blusen.
Det var lite som jag hade trott men ändå inte. Fina hästar, fina bilar men även en och annan barnfamilj som att i gräset och hade picknick.

När det blåstes av för pass följde vi den heliga traditionen och sprang ut på planen för att trampa ner grästuvorna som flugit upp av hästarnas galopperande. Då fick vi även turen att klappa på en och annan häst samt prata med polospelarna. Enligt min värdfamilj har jag nog utfört uppdraget som enligt dem var " hitta en rik och snygg man som säkrar framtiden..."
Har de nånsin hört talat om utbildning och framförallt GIRLPOWER?!

Tack Elin för bilderna!

Girlstalk på Bills

Idag har det sista provet inom svenska utförts och det firade jag, Rebecka och Mathilda med efterrätt på Bill´s. Så mysigt att bara få snacka av sig lite och av samtalsämnena att döma var det nog bra att vi pratade svenska. Annars hade vi nog fått en och annan undrande blick....

Allt som i London

 Om en månad sitter jag antagligen vid middagsbordet och firar min älskades storasysters 20årsdag. Om en månad är jag hemma. I Sverige.
Att lämna London är en sån konstigt känsla. Det har alltid legat så långt bort men nu vet jag att jag kommer klara det. Jag befinner mig nu på slutspurten och snart är jag i mål. Samtidigt hoppas jag att jag vrickar foten så att jag får vara kvar lite längre om än bara en liten stund. Det är faktiskt helt galet att jag bor här. Tänk att jag har en nyckel som leder till ett hus i London. Jag har en säng, fluffigt täcke och två bussar som tar mig till skolan. Jag vet exakt när fruktståndet längs King street börjar packa upp sina varor och att den tjocka gumman alltid har kakor gömda i sin väska. Det finns så mycket som jag idag vet som jag inte visste hemma. Det finns så mycket som är London som inte är hemma.

Att vänta på bussen som aldrig tycks komma. Att få gapskratt mitt i en lektionen när fokuset flugit ut genom fönstret. Att prata med lärarna som om de vore sina kompisar. Att köpa en kaffe varje gång det vankas prov. Att åka nattbuss hem mitt i natten. Att laga mat åt min värdfamilj. Att somna till fågelkvitter. Att träffas på en pub mitt i veckan. Att upptäcka nya områden varje helg. Att äta afternoon tea med tjejerna. Att försöka låta så brittisk som möjligt trots att det många gånger stjälper. Att sjunga högljutt på dansgolvet och dansa som om golvet är av lava. Att dricka fem koppar te om dagarna. Att få göra precis som man vill när man vill.
Att vara fri.
  

uppenbarligen är det Happy Birthday

Idag har jag fyllt år. I alla fall enligt min värdfamilj. De tyckte att det var lite tråkigt att jag fyller arton först när jag kommer hem till Sverige så de vill passa på att uppvakta mig innan och då blev det idag. Aldrig förut har någon sjungit till mig den 15:e maj. På morgonen vaknade jag av födelsedagskort som låg utanför mitt rum och jordgubbar i kylskåpet.

Väl hemma efter en mycket intressant religionslektion som jag hoppas att jag aldrig mer få uppleva väntade en glad Tamsin och James i köket. Kvällen till ära lagades det couscous med kikärter, halloumin, quorn och körsbärstomater som är en av mina favoriter här när värdfamiljen står i köket. Sue hade också köpt en väldigt god citron-tarte som är en typisk efterrätt här i England.

Aldrig tidigare hade jag kunnat tro att onsdag den femtonde maj skulle bli så festlig!

Abbey Road

Tre timmar och tjugo minuter. Bara för att gå över ett övergångsställe. Om resan var värt det? Absolut. Annars hade det ju inte blivit något blogginlägg. Jag och Mathilda brottades med andra turister samt arga bilförare som ville komma fram bara för att få föreviga denna stund. Men det var ett trevligt söndagsgöra efter en en lång och rolig natt som började med förfest hemma hos Hannah och sedan en vimsig tunnelbanefärd down town där kvällens höjdpunkt var klubbens chokladtårta. Vill även passa på att gratta Julia som idag fyller myndig.
Jag ser fram emot att ha dig som privatchaufför när jag kommer hem.

Saturday feeling

Igår fyllde min härliga väninna myndig vilket firades med gomiddag i Covent Garden. Jag vill också ha födelsedag. Uppmärksamheten, sången och överraskningarna. Och presenterna. Så mogen har jag inte blivit att jag blir gladast av "snälla kompisar och föräldrar".

Idag på förmiddagen var det BREAST-insamling som gällde för hela slanten. Richmond hade mayfair vilket är som en stor vårmarknad där det säljs kakor, gamla saker ingen vill ha och så en massa clowner för att barnen ska lockas. Mysig familjär stämning som gjorde mig på världens säjlarhumör och lyckades även få de gamla sura gubbarna att skänka pengar.

Sedan åkte vi in till stan för att besöka Alfies Antiques, en stor inomhusmarkand som sålde hur mycket coola saker som helst. Skulle jag flytta hemifrån skulle jag absolut svänga förbi dit först istället för IKEA. Fast då är det nog bara för mig att börja spara pengar. Såg en underbar liten söt blomvas, undertecknad Picasso för endast 15 000, den hade faktiskt en liten skada and thats why the low price som försäljaren sa.

Nu har jag laddat upp med Gossip girl, bagels, godis och powernap för ikväll ska jag dansa som om jag inte gjort något annat!