Så nu sitter jag här igen. I Sverige denna gång. Jag tänker varken beklaga eller ursäkta mig för att jag inte har skrivit något sedan jag kommit hem från London. Jag tänker inte heller garantera att jag kommer fortsätta kluddra ner mitt liv och mina tankar. Det är min blogg och jag bestämmer.
Att det var länge sedan jag sist skrev är jag mycket medveten om men jag kan försäkra er alla om att jag har haft en ypperlig skön sommar och att jag nu är helt inslungad i skoltugget. Passande nog så talar vi om renässansen på svensklektionerna och jag känner att det här med
pånyttfödelse är helt rätt forum för mig. Jag behöver en rykande termos med varm choklad som piggar upp i mörkret och eftersom vi lever i ett så kallat IT-samhälle så får datorn ersätta den söta drycken och bloggen få bli min energikick. Det låter kanske löjligt men det känns om jag lever mer om jag bloggar, som att jag faktiskt gör saker.
Jag har ingen aning om jag egentligen har tid eller ork för att blogga men hann jag blogga i London där det hände hundra saker mer om dagen så borde jag väl kunna knåpa ihop ett inlägg eller två nu.
Visserligen kommer det inte vara lika roliga inlägg, det är svårt att jämföra London med Örnsköldsvik men tro på fasen att det faktiskt händer en himla massa kul här hemma också. Bara den lilla petitess som att jag i skrivande stund har ett mjölkglas framför mig och att mamma ska skjutsa(!) mig till Filip ikväll är sånna faktorer som gör mig lite extra glad och medveten om hur bra jag har det.
Bloggen hjälper mig att uppskatta de små, stora, obetydliga och betydliga händelserna i mitt liv.
