Om en månad sitter jag antagligen vid middagsbordet och firar min älskades storasysters 20årsdag. Om en månad är jag hemma. I Sverige.
Att lämna London är en sån konstigt känsla. Det har alltid legat så långt bort men nu vet jag att jag kommer klara det. Jag befinner mig nu på slutspurten och snart är jag i mål. Samtidigt hoppas jag att jag vrickar foten så att jag får vara kvar lite längre om än bara en liten stund. Det är faktiskt helt galet att jag bor här. Tänk att jag har en nyckel som leder till ett hus i London. Jag har en säng, fluffigt täcke och två bussar som tar mig till skolan. Jag vet exakt när fruktståndet längs King street börjar packa upp sina varor och att den tjocka gumman alltid har kakor gömda i sin väska. Det finns så mycket som jag idag vet som jag inte visste hemma. Det finns så mycket som är London som inte är hemma.
Att vänta på bussen som aldrig tycks komma. Att få gapskratt mitt i en lektionen när fokuset flugit ut genom fönstret. Att prata med lärarna som om de vore sina kompisar. Att köpa en kaffe varje gång det vankas prov. Att åka nattbuss hem mitt i natten. Att laga mat åt min värdfamilj. Att somna till fågelkvitter. Att träffas på en pub mitt i veckan. Att upptäcka nya områden varje helg. Att äta afternoon tea med tjejerna. Att försöka låta så brittisk som möjligt trots att det många gånger stjälper. Att sjunga högljutt på dansgolvet och dansa som om golvet är av lava. Att dricka fem koppar te om dagarna. Att få göra precis som man vill när man vill.
Att vara fri.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar