Min värdfamilj

Tamsin, jag, Andy och så lilla James

Att bo i värdfamilj är så mycket tuffare än jag trodde från början. Att inte kunna förvänta sig leverpastej i kylskåpet, ursäkta sig själv för att man dricker mycket mjölk, ligga i sängen och lyssna när värdmamma kommer ut ur duschen så att man kan skynda sig in på toan, diska ur yoghurtpaketet, bli kallad för tjuv för att jag lånade en penna och att ständigt hålla sig på sitt rum för att de inte ville ha mig på nedervåningen.  Det var saker jag inte alls hade förväntat mig och kemin stämde inte alls. Jag trodde att det var fel på mig, att jag hade för höga krav men efter lite samtal med skolans värdfamiljsanordnare fick jag efter jul byta bostad tack vara Ellinores värdammas hjälp.

Att bo i värdfamilj är så mycket enklare än jag trodde. Min nya värdfamilj tog emot mig med öppna armar och jag kände mig mer hemma hos dem efter de tre första dagarna än jag någonsin gjorde hos min förra. Fruktfatet fylldes på, vi åt middag tillsammans istället för framför tv:n, de var intresserade av mitt liv, hjälpte mig med mina funderingar och frågade hur jag mådde för att de faktiskt brydde sig och inte för att de står att man ska göra så enligt artighetens alla regler.

Alltid när jag ska gå ut säger de alltid att jag kan ringa dem oavsett tid på dygnet och att de kan hämta mig med bilen om det skulle behövas. När jag sitter nedborrad i plugget kommer de med te. Deras otroligt tacksamma blickar när jag lagar mat åt dem. Hur genuint nyfikna de är på den svenska kulturen och ställer massor av frågor. Hur de varmhjärtat har öppnat dörren för mina kompisar att komma över. De  bryr sig utan att sätta en massa regler. De låter mig vara mig själv. Deras hem känns som mitt. Jag är så glad att jag hamnade just hos Tamsin, Andy och James. Tack vare dem har min syn av britter blivit så mycket bättre och jag kommer vara för evigt tacksam för att Camac Road blev min adress.