Igår grät jag en skvätt. Jag har gråtit många gånger under detta år men det hör till en av de sakerna man gärna inte skyltar med. Den här gången var det helt annorlunda.
Jag satt på bussen och började hulka bokstavligt talat. Just nu är allt så himla bra. Minns ni hur det var i nian de sista veckorna? Alla var så där extra vänliga och lagom sentimentala. precis så känns det fast gånger hundra. Jag hade precis kommit från en underbar avslutningsmiddagen med min värdfamilj. De tog mig till en fin fiskrestaurang eftersom de vet hur mycket jag gillar fisk. Vi snackade om minnen under året, hur de var som tonåringar och om framtiden.
Med glädje i hjärtat åkte jag till vår stammispub Old ship där gänget väntade och vi diskuterade länge om hur man fuskar på bästa sätt. Sedan slår spontaniteten in. Vi tjejer slänger oss på bussen till Kingston för att dansa och leva. Det hela slutar med att Alice ska sova över hos mig. Vi hoppar på fel buss och hamnar mitt ute i ingenstans mitt i natten. Tur att det var just Alice som var mitt sällskap för det finns ingen som pratar lika mycket som henne och vi hade en hel del att ta igen i väntan på att bussen skulle ta oss hem. Mysiga kramar, snarkningar hela natten och härlig frukost på morgonen är precis sånna minnen som jag kommer att ta med mig hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar