Jag minns en mindre rolig dag i oktober. Jag står i köket, diskar min tallrik, kollar ut mot bakgården och undrar varför jag flyttat hit. Tårarna rullade långsamt ner och jag ifrågasatte mig själv hur jag någonsin skulle klara av att bo i London under ett år. Jag har ställt mig den frågan ett flertal gånger, beredd att packa väskan för att återvända till tryggheten. Så många gånger har jag önskat att jag var hemma i soffan med kompisar, hos mormor och morfar på en kopp kaffe och middag med familjen. Alla de här grejerna som man märker först när man lämnat dem hur otroligt viktiga de är.
Aldrig trodde jag att jag skulle sakna mammas eviga eftermiddagssamtal då hon egentligen bara vill veta hur skoldagen har varit och man mmm:ar bara för att man slutligen ska få lägga på. Eller pappa som kan kommer hem så överdrivet entusiastiskt över det otroliga kapet han gjort tidigare på stan och jag kan inte förstå för mitt liv vad vi ska med den till. Alla de där små grejerna som tillsammans blir ramen om ens liv.
Många gånger har jag velat åka hem. Att möta motgångar i ett helt annat land utan sina vänner och familj är tufft men jag skulle aldrig ge upp. Jag har rest mig och kämpat för varje motgång jag mött. Jag har skapat nya tillfällen att minnas och sakna. Jag har nya kompisar att vända sig till. Jag har en värdbror som kommer in på mitt rum, visar sina karate-tricks och tycker att han är hur cool som helst. Jag har lärare som frågar hur jag mår. Jag har kompisar som smsar och kollar att man kommit hem säkert, delger sig av sina pinsamheter och Rebecka som dricker kaffe med mig när skolan blir för mycket att hantera.
Jag har länge tänkt på detta, hur det skulle kännas att skriva ett sådant inlägg. Om jag någonsin skulle göra det. Så många gånger som jag har tvivlat men nu vet jag. Jag klarade det.
Jag klarade detta och jag är så jävla stolt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar