Idag flyttar min syster. Till Frankrike. Det känns skönt att jag är här i London för jag tror inte att jag klarat av att säga hejdå till henne en gång till. När hon for iväg till Madrid var nog jobbigt. Det känns bara så konstigt. Hon är så stor på något vis. Det har ju alltid varit vi två, inte minst när det gällde att stå upp för varandra inför mamma och pappa.
Nu lämnar hon sitt bo, kanske kommer vi aldrig någonsin bo under samma tak igen? Hedanefter är det högtider och födelsedagar som blir våra tillfällen till kramkalas. Snart har hon säkert pojkvän, karriär och kapital. Och här sitter jag.
Jag vet att jag låter som en mamma. Men ska jag vara helt ärlig saknar jag just det. Att få agera mamma. Jag gillar att pyssla om andra, baka kakor, komma med blåbärssoppa när syrran är sjuk och skicka töntiga "åh vad jag tycker om dig, tack för att du finns-sms".
Tänk att jag kommit upp i den åldern då syskon flyttar, kompisar tar studenten och finnar inte längre är ens största problem. Det är fullständigt galet, helt utomordentligt underligt och chockernade.
Jag vet inte om det är för allt te jag druckit eller de faktum att mitt huvud känns som bomull som jag blir så sentimental men nånting är det iallafall.
Kanske just det faktum att barndomen är något som vi lämnat oss bakom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar