Det som nu tycks vara normalt

Detta är min underbara gångväg som idag har blivit övertagen av Themsen flodvatten...

Efter ett mycket mysigt morgonsamtal med min älskade syrra fick jag höra klart och tydligt att jag uppdaterade min blogg allt för sällan och att det inte accepterades. Jag som var så nöjd att jag ens har en blogg och lägger upp bilder. Ni får faktiskt inte glömma att för bara nått år sen kunde jag knappt sätta på en dator, än mindre svara på mail och skaffa ett Facebookkonto. Men man lär sig inte bara att ta eget svar, köpa tandkräm och känna friheten i sina händer här i London, man utvecklas även rent tekniskt. Nu kan jag till exempel anteckna på datorn medans någon pratar och streama filmer online. Fast det var ju faktiskt inte det jag skulle prata om. Nej, jag vill uppmärksamma att det idag är ett halvår sedan jag satte min fot i detta land.
Och jag tänkte ta tillfället i akt och berätta om de olikheter jag har stött på under min vistelse här.

Lysknappen är på utsidan av rummet(har hänt otaliga gånger att jag låst in mig på toan och inte ser ett skit)
 

Man tar bussen Överallt även om det bara skulle ta en kvart att gå så finns inte det på världskartan
 

Vi får mjölken hemlevererad i glasflaskor tre gånger i veckan på morgonen.
 

Vi kokar te i en tekanna och så tjuter den så där mysigt när det är klart och man använder bara tepåsar, går knappt att köpa löste.
 

De flesta familjer äter samma middag varje söndag, dvs roast dinner som innebär kyckling eller lamm, ugnsrostade rotsaker och gravy.
 

Det kryllar av pubar och det är där man träffar sina kompisar.
 

Husen är väldigt smala men höga, vårt hus har tre våningar och är långsmalt
 

När man ska stiga på bussen handlar det inte om vem som står närmast bussen utan vem som kom till busshållsplatsen först.
 

Här handlar man mat varje dag och tycker inte om rester(ibland på morgonen kan jag kolla i kylen och undra 'va tusan ska vi äta idag, det är helt tomt och vi har inget i frysen heller)
 

Ibland kallas middag för Tea, fattade ingenting när min värdmamma sa att det var dags för te," ska vi dricka te och äta kakor nu?" Sedan insåg jag att det var ett annat ord för middag...
 

När engelsmän säger att klockan är half seven tror jag ju såklart att den är halv sju men de menar halv åtta, har gjort mig förvirrad allt för många gånger.
 

De pratar om vädret jämt och ständigt och klagar nå fruktansvärt om det regnar" hallå, varför bor du i London då?"
 

Tjejerna klär sig slampigt, kanske för att de tvingas gå runt i skoluniform hela dagarna.
 

Detta land har lite fobi för fett. I vissa butiker kan man knappt få tag i treprocentig yoghurt och många köper smör som innehåller 75% mindre smör, trots detta äter de chips som mellanmål.

Jo det finns många skillnader men även många likheter, jag bor ju trots allt bara en två timmars flyg hem till Sverige. Nog har jag blivit färgad men vissa saker kommer jag såklart sakna när jag kommer hem även om jag från början tyckte att det var helt idiotiskt. 

Det är de som är de fina man olika kulturer, man lär sig mycket nytt och vidgar sina perspektiv som min samhällslärare brukar säga.