Börjar kunna några gatunamn

Hemma hos tant Birgitta från Värmland

Denna dag har jag diggat. Idag har jag fått lite mer koll på läget och jag måste säga att jag tror att jag faller ut i kärlek till denna stad. Visserligen regnar det konstant under vinterhalvåret men pulsen, de olika kvarteren, bergen, havet och alla olika nationaliteter. Det är en levande stad helt enkelt där alla är välkomna- så även jag tack och lov.

Idag efter min dagliga yogarutin åkte vi hem till en tant, Birgitta som faktiskt kommer från Sverige. Hon hade klass om jag säger så, guldarmbanden dinglade och utsikten från hennes lägenhet i norra Vancouver var breathtaking. Vi hade blivit hembjudna till henne när Hetaher berättat att hon skulle få en svensk au pair och Birgitta ville hjälpa mig att få lite fler svenska kontakter. Så vi drack kaffe, åt pepparkakor och bara njöt av utsikten. Birgitta hade även köpt biljetter till en Luciakonsert på lördag, lucky me. Så på lördag ska hela familjen King(ja, de heter så i efternamn) få vara med om en himla trevlig svensk tradition.

Sedan utforskda jag området på egen hand, jag gick och sprang om vartannat och checkade in de små butikerna, närliggande gym och ett bikramyoga ställe som jag hade tänkt prova. Det är så befriande att bara kunna gå ut och tre minuter senare befinna sig på en gata där det faktiskt finns människor, bilar, butiker och lite puls. Oj vad man uppskattar sånt efter en vecka av isolation.

Oh boy what a day

Vinterkonsert på Salvadors skola

Jag har alltid funderat över vad hemmafruar egentligen gör hela dagarna. Speciellt när de flesta även har en städerska, trädgårdsmästare och nanny. Nu förstår jag.
De åker på bibelstudier, hälsar på sina väninnor, dricker te med sina föräldrar, tar ut hunden på en promenad, går på sonens vinterkonsert och hinner med lite shopping. Just like that.

Idag har jag alltså varit Heathers skugga. Först åkte vi till kyrkan för bibelstudier med hennes kyrkgrupp som bestod av enbart 80åriga damer med dålig hörsel men jag verkade gå hem hos dem.  Kanske gillade de att ha en frisk fläkt eller så var de bara glada för att jag sprang och fyllde på deras kakfat och kaffekoppar? Hur som helst, jag brukar gå hem hos gamla tanter och jag fick till och med en inbjudan att komma till ön Victoria under julledigheten.

Jag som inte ens gillar djur (aka jag hatar djur-särskilt hundar) tog till och med ut deras lilla hund Daisy på en promenad i regnet. Det var skönt att slippa vara trevlig och le hela tiden för ett tag och till min förvåning var det rätt så trevligt att ha lite sällskap.

Vi hann även titta förbi hennes föräldrar där vi drack te, åt fruktbröd med jordgubbsmarmelad och pratade om Sverige. Hennes föräldrar har varit i Sverige runt 20 gånger och de hade till och med dalahästar i deras vardagsrum. De var verkligen hur söta som helst, gammla, virriga och väldigt väldigt glada männsikor som kramade om mig som om jag helt plötsligt var deras egna barnbarn.

Efter att bara ha varit här i ett dygn känner jag mig mer välkommen än vad jag nånsin gjorde hos den förra familjen. Jag har till och med fått min egna julstrumpa som hänger över kakelugnen. Familjen är väldigt vänliga och vill väl. Kanske för att de är kristna. De ber bordsbön, går till kyrkan, läser lite ur bibeln och så. Deras son Salvador som är sju år,  är extremt smart, han kan prata flytande spanska och spenderar hans datatid på wikipedia istället för spelhemsidor. Tydligen är han nästan på gränsen till att ha asbergers, han är ett underbarn men kan knappt bygga lego.

Nu är jag helt slut. Känns som om jag lekt duktigt flicka hela dagen lång. Och mer av det lär det bli imorn. Och alla andra dagar här skulle jag tro. Tänk om jag kommer hem som värsta kristna tjejen med välkammat hår som gillar djur?
Ne Gud bevare mig väl.

Avlutar med att skriva, fan.
Bara för att jag kan.

När det inte riktigt blir som man tänkt sig

Sprang längs med floden idag för att få ordning på alla tankar.

Mitt tidigare inlägg innehöll bara några enstaka ord och framkallade nog mer frågor än svar. Så nu kommer den längre förklaringen.

När jag fick kontakt med denna familj via en au pair hemsida så berättade de att jag skulle hjälpa dem med deras två barn, städa å fixa lite plus att de även hade en växtfarm som alltid behövde mer ompyssling. Jag föreställde mig tomatplantor, olika örter och ett å annat fruktträd och sa på en gång att jag mer än gärna jobbade på deras farm. Vilket äventyr och möjlighet att få lära sig om växter och vara så där lagom bohemisk.

Det visade sig vara en helt annan historia när jag väl kom hit. Utan att gå in på för många detaljer så odlade de inte särskilt många tomater utan det var en annan liten planta som fyllde deras växthus.
Nämligen Cannabis.

Här i Kanada är Cannabis lagligt om det används i medicinskt syfte, dvs om man har recept från läkare. Så denna familj gjorde absolut inget olagligt men för min del så är detta så långt ifrån mina principer och värderingar att jag inte klarade av tanken att vitsas på en gård där det finns droger. På något sätt känner jag mig lite lättad, jag hade ju kunnat tycka att det här var hur coolt som helst och kanske rent utav gillat det men icke. Där går gränsen.
Droger är fel, jag har alltid varit emot det och en vecka senare här i Kanada har denna inställningen bara blivit större.
Droger är fel. 

Så därför har jag beslutat att ta mitt pick pack och den enkla vägen vore att åka hem men så fungerar inte jag. Om det är nått jag har lärt mig efter GMU så är det att inte ge upp. Jag är inte den som åker hem till mamma och pappa och gråter. Nej, jag är tuffare än så och det är bara att hitta lite ny energi och fortsätta köra. Efter lite research och mailkontakt har jag nu hittat en ny familj som bor i Vancouver som jag ska vara au pair/housekeeper hos. Mer detaljer kommer senare när jag flyttat in hos dem.

Visst har det varit lite jobbigt, jag ska erkänna att jag känt mig ensam och lite rädd men jag är stark av mig och kämpar på. Mot nya äventyr. En ny familj. En ny stad. Ett nytt rum. Nya utmaningar. Nya erfarenheter.

Dessutom har jag fått prova på något som jag tror att få har gjort. Jag har fått nya insikter, högre moral och dessutom så kommer detta bli en jäkligt bra historia att berätta för barnbarnen!

"Växtfarm"

Detta är anledningen till varför jag har beslutat att lämna denna familj. Punkt slut.

Jag tror man kan kalla detta för en vanlig dag

Jag kallar honom för ghetto, fyndigt värre va?!

Ännu en dag börjar lida mot sitt slut och jag skulle gissa på att detta är en typisk vanlig dag. I dagarna tre har vi flängt hit och dit men idag har jag varit på farmen hela tiden och ska jag vara ärlig känns det rätt skönt. Det är tillräckligt många nya intryck ändå så det var lite befriande att få vila huvudet och gå in i sin egna bubbla för ett tag.

Morgonen börjades med en timmes yoga på mitt rum följt av en snabb dusch och frukost. Det är inte bara jag som behöver energi i min mage utan även alla höns som vi har här på gården. Så jag matade dem och kollade till våran get som flanerar runt i trädgården. I ärlighetens namn vet jag inte varför de har en get, den ger varken mjölk eller kött men kanske är det för den idylliska känsla som den inbringer?

Växthuset väntade härnäst och där fyllde jag på jord i krukor för ett litet tag innan jag gick ut för att skotta gården vilket tog mig två timmar. PUH! Efter lunchen städade köket vilket verkligen behövdes, tror inte att de nånsin har städat förut, så himla mycket fett som var ingrott så jäklar vad jag behövde putsa.

Nu har jag precis kommit tillbaka från växthuset där jag varit ett litet tag och ska bara slänga mig på sängen, äta nötter och kanske kolla på lite film eller så. Är det fredag så är det och då ska man banne mig ha lite fredagsmys.

Kamloops city

Inne i en av deras gallerior.

Igår eftermiddag besökte vi Kamloops city. Det var skönt att få se något annat än bara berg och ängar för en liten stund. Deras stad fungerar inte riktigt som hemma i Övik, det är inte så att det är en gågata med alla butiker och caféer utan här är det mer som shopppingmalls och så tar du bilen till alla affärer. Det känns himla amerikanskt men nte så värst mysigt, själva grejen med att gå på stan är ju att strosa runt, titta i skyltfönster, smutta på en latte, och bara åskåda alla människor som går förbi. Istället åskade jag en himla massa pickups, jag har aldrig varit med om att så många kör en pickup förut. Men det är kanske så det fungerar när man bor i stad omringad av berg?

Tokigare Tokigast

Nu har jag varit här i lite mer än ett dygn. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, jag fnittrar konstant innebord. Pappan som heter Joe är helt galen, trodde aldrig jag skulle skriva detta men han pratar säkert tre gånger så mycket som vad jag gör. Helt galet, det tar liksom aldrig slut. När han skulle hämta mig från flygplatsen så åkte vi först och köpte sushi och sedan väntade en ganska rejäl biltur. Klockan var då tolv på natten och i min kropp var klockan sju på morgonen så jag var rätt sliten om man säger så. Efter en timmes kämpande kunde jag inte hålla emot och somnade nog mitt i en av hans historier om dittan och dattan.
Denna man verkar ha gjort det mesta, jobbat åt polisen, datatekniker, på casino, massör, guide, servitör, hemliga uppdrag åt staten och nu på en farm. Han kan alltså det mesta. Dessutom bakar han även bröd varje morgon!

Hej då rekryt Holmgren och goddag odlare Victoria

Lämnar det militära mot något nytt i Kanada

Under min militära utbildning fick jag frågan av ett av våra befäl vad min största fobi var. Jag blev helt ställd och visste inte vad jag skulle svara. Jag är varken rädd för spindlar eller höga höjder. Men så kom jag på det efter några timmars funderande. Min största rädsla är nog att inte ha något att göra. De allra flesta skulle älska tanken av att gå runt i sin pyjamas en hel dag, käka godis och kolla på serier i soffan. Själv får jag panik så fort jag bara hör det. Kanske är det därför jag bestämde mig för att flytta till Kanada så snabbt efter att jag avklarat GMU och att jag redan har bokat flygbiljetterna till Asien till våren då jag kommer hem från Kanada? Jag kommer att maxa mitt sabbatsår, det är så jag vill ha det. Att hela tiden vara uppbokad gör mig lugn. Då vet jag vad som ska göras och jag behöver inte fundera så mycket. Vissa kallar mig galen och andra tror att jag kommer bli utbränd vid 25 års ålder men det är så jag fungerar.

Men för er som precis trillat in här på bloggen, kanske undrar vad jag egentligen ska göra i Kanada? Jo, jag ska bo i en stad, Kamloops som ligger cirka 3 timmar med bil från Vancouver. Där ska jag bo hos en familj med två barn och jobba på deras växtfarm. Jag har inga som helst gröna fingrar men efter livet i det militära trivs jag att vara utomhus, bli skitig under naglarna och vara aktiv. Jag kommer att bo på landet en halvtimme från stan och jag vet inte ens om vi har några grannar. Detta känns på många sätt skrämmande? Kommer jag inte bli hemskt rastlös?

Jo, det kommer jag nog bli men det är en av anledningarna till varför jag gör detta. Jag gillar ju att utmana mig själv och jag ser detta som ett ypperligt tillfälle att bli bättre på att relaxa. Min plan är att jag ska hitta nått slags lugn, åka lite längdskidor, bli bra på yoga, lära mig lite om växter, upptäcka Kamloops, göra lite utflykter, uppleva en ny kultur och förhoppningsvis ha det jäkligt skönt och härligt under dessa fyra månader. För efter år av pluggande och slit så tycker jag faktiskt att jag förtjänar att ha det lite skönt.

Första kapitlet i denna historia

För exakt tre veckor sedan satt jag ute i skogen, mitt i natten, i 12 minusgrader och glodde in i elden. Strumporna hängde på tork, magen kurrade, snön glittrade och AK5:an låg bredvid mig.

Nu sitter jag i storasysters lägenhet, mumsar på praliner och kontrolerar var tionede minut att passet ligger i min väska. Kontraster. Och fler lär det bli. Imorgon byter jag ut mellanmjölk mot klippiga berg i Kanada. Jag ska flytta till Canada. Just nu är nog min största fundering hur jag ska stava. Med K eller C. Jag vet vilket som är det grammatiskt rätta men jag vet även vad som ser snyggast ut. Kanada. Canada. Tur för mig att jag har över 20 timmar på flyget att fundera ut hur jag ska göra. Imorgon börjar det.

Helgen då allt var som vanligt

I helgen bytte jag min hemstad mot min andra hemstad, London. Det var helt fantastiskt. Alla var verkligen samlade. Alla tolv tjejer plus killarna.
För några dagar gick jag på de gator som jag alltid gått, trängdes på bussen, åt hummus från Tesco, dansade om nätterna, åt nybakta scones, drack för mycket kaffe och sov alldeles för lite. Men vem vill sova när man kan förfesta med tjejerna, dansa om nätterna, dricka skumpa ur flaskan, äta cheddarost när man kommer hem och borsta tänderna alldeles för länge bara för att man vill vara uppe lite till. Prata lite mer. Uppleva lite mer. Leva lite mer.

Året i London levde jag. Jag levde och jag levde och jag levde.
Det gjorde jag även i helgen.

Snart får jag gå på gatorna och krama tjejerna.

Elin, jag, Mathilda, Hannah, Cornelia, Anna, Julia, Kristina, Elsa, Rakel, Camilla och Alice, nämligen WOLILO!

Det spritter så i mina ben att jag knappt kan sova. Snart snart snart åker jag tillbaka till London. Tänk att få gå på de gator som gjorde mig alldeles berusad lycklig, att få trängas på bussarna med människor från alla hörn och få dansa sig svettig och mörbultad på Londons nattklubbar. Jag blir helt salig jag bara tänker på det.

Men det som gör mig allra gladast utan tvekan är jag snart får krama om Mathilda, Anna, Rakel, Elsa, Alice, Hannah, Kristina, Elin, Juila, Cornelia och Camilla. Mitt älskade tjejgäng som jag känner mig så trygg i och har så roligt med. Jag är fortfarande helt chockad över hur tolv tjejer med fullspäckade scheman lyckas boka in en helg då vi alla kan träffas.Tänk att vi ska få förfesta hemma hos Hannah, ha vilda diskussioner om vars vi ska äta, hälsa på alla i skolan, shoppa på vår hatade oxfordgata och bara minnas och återuppleva allt vi gjorde under året. Det kommer bli helt galet.

Jag saknar er verkligen tjejer. Ni var min familj och det går inte en dag utan att jag tänker på er.

Politiskt inkorrekt

Jag är fullt medveten om att det här låter helt fel men jag kan ibland inte låta bli att tänka att det är synd att jag får vara med om så mycket.

Denna har helg har bara handlat om en enda sak, nämligen mammas femtioårsdag som har firats i dagarna tre. Det har varit så himla trevligt och det har pratats mycket om gamla minnen och i och med detta så inser jag att många av de saker som de har gjort har även jag fått uppleva och då är jag bara arton. Det klart att man ska ha mycket att minnas när man är femtio men när jag känner bara att jag gör så himla mycket saker redan nu så vad ska jag få prova som är spännande och nytt när jag blir gammal?
Jag har rest jorden runt, bott i London under ett år, smakat viner som är dubbelt så gammal som mig, har flera jobb på mitt cv och en massa mer saker som jag kan skriva upp med risk för att låta skrytig vilket inte är min mening. Jag tror bara att jag vill stanna upp, bo ute i skogen och äta grantoppar för ett litet tag. För att balansera det hela. Man kan ju inte toppa livet vid denna ålder.

Tänk om

Har suttit och läst olika bloggar från elever som studerar på den svenska skolan i Kenya och jag kan inte låta bli att undra hur det hade varit om jag valt att åka dit istället för London. Jag hade en sån ångest i ettan då jag blivit antagen till båda skolorna men London var min dröm. Men hur otroligt häftigt hade det inte varit att bo i Afrika?! Om helgerna åker de på upptäcksresor, sover i savannen, ser giraffer, pratar swahili och klättrar i bergen.
Det låter helt fantastiskt.
Tur att vi åker till Sydafrika till julen.

Pånyttfödelse

Så nu sitter jag här igen. I Sverige denna gång. Jag tänker varken beklaga eller ursäkta mig för att jag inte har skrivit något sedan jag kommit hem från London. Jag tänker inte heller garantera att jag kommer fortsätta kluddra ner mitt liv och mina tankar. Det är min blogg och jag bestämmer.

Att det var länge sedan jag sist skrev är jag mycket medveten om men jag kan försäkra er alla om att jag har haft en ypperlig skön sommar och att jag nu är helt inslungad i skoltugget. Passande nog så talar vi om renässansen på svensklektionerna och jag känner att det här med pånyttfödelse är helt rätt forum för mig. Jag behöver en rykande termos med varm choklad som piggar upp i mörkret och eftersom vi lever i ett så kallat IT-samhälle så får datorn ersätta den söta drycken och bloggen få bli min energikick. Det låter kanske löjligt men det känns om jag lever mer om jag bloggar, som att jag faktiskt gör saker.

Jag har ingen aning om jag egentligen har tid eller ork för att blogga men hann jag blogga i London där det hände hundra saker mer om dagen så borde jag väl kunna knåpa ihop ett inlägg eller två nu.
Visserligen kommer det inte vara lika roliga inlägg, det är svårt att jämföra London med Örnsköldsvik men tro på fasen att det faktiskt händer en himla massa kul här hemma också. Bara den lilla petitess som att jag i skrivande stund har ett mjölkglas framför mig och att mamma ska skjutsa(!) mig till Filip ikväll är sånna faktorer som gör mig lite extra glad och medveten om hur bra jag har det.

Bloggen hjälper mig att uppskatta de små, stora, obetydliga och betydliga händelserna i mitt liv.

Jag klarade det

Jag minns en mindre rolig dag i oktober. Jag står i köket, diskar min tallrik, kollar ut mot bakgården och undrar varför jag flyttat hit. Tårarna rullade långsamt ner och jag ifrågasatte mig själv hur jag någonsin skulle klara av att bo i London under ett år. Jag har ställt mig den frågan ett flertal gånger, beredd att packa väskan för att återvända till tryggheten. Så många gånger har jag önskat att jag var hemma i soffan med kompisar, hos mormor och morfar på en kopp kaffe och middag med familjen. Alla de här grejerna som man märker först när man lämnat dem hur otroligt viktiga de är.

Aldrig trodde jag att jag skulle sakna mammas eviga eftermiddagssamtal då hon egentligen bara vill veta hur skoldagen har varit och man mmm:ar bara för att man slutligen ska få lägga på. Eller pappa som kan kommer hem så överdrivet entusiastiskt över det otroliga kapet han gjort tidigare på stan och jag kan inte förstå för mitt liv vad vi ska med den till. Alla de där små grejerna som tillsammans blir ramen om ens liv.

Många gånger har jag velat åka hem. Att möta motgångar i ett helt annat land utan sina vänner och familj är tufft men jag skulle aldrig ge upp. Jag har rest mig och kämpat för varje motgång jag mött. Jag har skapat nya tillfällen att minnas och sakna. Jag har nya kompisar att vända sig till. Jag har en värdbror som kommer in på mitt rum, visar sina karate-tricks och tycker att han är hur cool som helst. Jag har lärare som frågar hur jag mår. Jag har kompisar som smsar och kollar att man kommit hem säkert, delger sig av sina pinsamheter och Rebecka som dricker kaffe med mig när skolan blir för mycket att hantera.

Jag har länge tänkt på detta, hur det skulle kännas att skriva ett sådant inlägg. Om jag någonsin skulle göra det. Så många gånger som jag har tvivlat men nu vet jag. Jag klarade det.
Jag klarade detta och jag är så jävla stolt.